30 december 2014

Kulturmiljövård i Östra skärgården



Täktgrop på Lyckebacken. 2003

Kulturmiljövårdens konkreta åtgärder ute i landskapet kan, som bekant, ta sig en mängd olika uttryck. Röjning, återställning och konservering av lämningar och miljöer utförs ganska ofta. Mer sällan handlar vårdinsatser däremot om att man fysiskt rekonstruerar sammanhang, som det idag knappt återstår några som helst spår av. Sedan 2003 har Blekinge museum dock till och från, på uppdrag av länsstyrelsen, arbetat med just ett sådant projekt ute på ön Inlängan i Östra skärgården. En rad delinsatser har utförts med syfte att bättre förstå och även lyfta fram miljön kring ett idag försvunnet, senneolitiskt hällkistegravfält. Den aktuella miljön kallad Lyckebacken ligger på öns högsta punkt. Här täktades sand redan tidigt, men det är framför allt i samband med ett hamnbygge vid 1950-talets mitt, som gravmiljön fick sin dödsdom. År 1963 undersökte Lundaseminariet kvarvarande spår av hällkistor. Det konstaterades då att minst sex, NV-SO orienterade hällkistor legat samlade i grupp på Lyckebacken. Kistorna mätte ca 2,5 x 0,5-1,0 m, och de nedgrävda sido- och gavelhällarna var ursprungligen sannolikt täckta av takhällar. Det mesta talade samtidigt för att gravarna endast delvis varit synliga ovan mark. Efter undersökningen skedde sandtäkt även fortsatt för husbehov, och miljön lämnades lite att självdö.

Tecken på täkt. 2003

Skärgårdens tidigare hävdade miljöer har under årtionden lidit av omfattande igenväxning. För att kunna se och förstå landskapets utveckling, har betydelsen av röjningar efter hand blivit allt större. Kring millennieskiftet bedömde länsstyrelsen att det fanns ett pedagogiskt värde i att genomföra riktade insatser på Inlängan. Ett flertal strandlinjer i form av klapperstensfält skulle synliggöras, och även Lyckebacken bedömdes kunna återfå delar av sin forna glans.
Röjning. 2005
 
Under 2003 och 2004 klarlades det antikvariska läget på platsen. Genom uppmätningar och sonderande grävinsatser lokaliserades var hällkistorna tidigare legat. Inga ytterligare, tidigare okända gravar kunde dock konstateras i terrängen. Mot bakgrund av detta nya utgångsläge, planerades så för olika åtgärder på platsen. Åren 2005 och 2006 genomfördes avverkningar. Dessa följdes av stegvisa återfyllningar av täktgropar, vilka slutfördes så sent som 2011. Med 2014 år insats, har den sista, mer pedagogiska fasen nu inletts.


Eldning. 2005

 
Transport av sand till Inlängan. 2005
 
Kompletterande återfyllning. 2011
 
En återställd topografi. 2011
Rekonstruktioner av hällkistor har gjorts under december 2014, och tanken är att dessa skall spegla hur gravarna på platsen en gång sett ut. Det handlar om att ge betraktaren en känsla för gravmiljön och dess betydelse för det neolitiska samhället. Tillika handlar det om att förankra en respekt gentemot kulturmiljön hos såväl lokalboende som besökare utifrån. I grund och botten handlar det alltså om att göra förhistoria begriplig för nutida människor.
Rekonstruktionsarbete. 2014
En miljö att förvalta. 2014
Arbetet har genom åren inneburit såväl en logistisk som en pedagogisk utmaning. Kortsiktigt får vi utvärdera hur miljön återhämtar sig från alla fysiska åtgärder, men samtidigt även hämta in effekten av skyltningar, guidningar och rekonstruktioner. Kanske kräver Lyckebacken ytterligare insatser i framtiden. Återstår alltså ännu att se hur framgångsrik kulturmiljövården till slut blir på ön Inlängan i Östra skärgården.
Mikael Henriksson