Vintergrävning

Idag var det åter dags för schaktningsövervakning längs den kommande vattenledningen. Inom denna ytan så kunde det komma boplatslager, dock så fanns det inget av arkeologiskt intresse. Lite ruggigt när det var -11 grader på morgonen. Något som märktes vid schaktningen var att nu börjar tjälen att gå ned i marken. Om vintern fortsätter så får detta vara årets sista grävning.

/Arwo Pajusi

Nu börjar det verkligen bli korta arbetsdagar! En regnig morgon som i morse så ser man inte mycket! Håller för tillfället på med schaktningsövervakning för en kommande vattenledning. Bilden är tagen intill Emmahultasjön. 
/Arwo Pajusi

Pottaskebål

Vid en arkeologisk utredning strax utanför Sölvesborg hittade jag denna bålplats för pottaskebränning. Den räknas som fast fornlämning och är nu införd i fornminnesregistret. Några stycken finns totalt registrerade inom Blekinge. Inte så mycket, med tanke på att just pottaskebränning var en viktig inkomstkälla inom länet. På bilden där jag krattat bort löv så syns delvis den stenlagda bottnen.

 

Löv bortkrattade.
 

 

 

Vad är då pottaska?

Pottaska framställs av lövträd. I södra Sverige var det främst bokved som brukats. Den huggna och torkade veden staplades på bålet. Bålet tändes och fick brinna långsamt och det är här som bålplatsen kommer till användning. När bålet brunnit ned, rensas ytan på kol så att enbart askan finns kvar. Denna aska läggs i kärl och vatten hälls på. Alltsammans rörs ihop till en deg som sedan plockas upp och läggs till torkning. De torkade kakorna läggs sedan ihop med ved för att återigen brännas, eller rättare sagt glödgas. När så har skett plockas kakorna ur elden, och de har då fått en slaggartad konsistens. Denna produkt är lätt att hantera och transportera.

 

En 20 cm tumstock på mittstenen som skala.
 

 

Vad brukades pottaskan till?

Pottaskan användes vid såp- och tvåltillverkning samt som betmedel vid textilfärgning. Vidare brukades den till ulltvätt. Ett annat användningsområde är glastillverkning samt som tillsats i färg och krut.

/Arwo Pajusi

Omfattande fornlämningsskador vid Östra  Vång!

Ett besked hade nått oss: Omfattande körskador på boplatslämningar vid Östra Vång i Johannishusåsens dalgång. Tunga maskiner har manövrerats fram och tillbaka genom kulturlager, lämnat djupa hjulspår där keramik och flinta blottlagts! Ni måste åka dit!

Det var Hjortsberga RAÄ 195, boplatsen från Blekinge museums slutundersökning man talade om, boplatsen i kraftledningsgatan på höjdsträckningen strax öster om Kasa kulle. Den plats som vi arkeologer under två vårmånader i år undersökte eftersom vattenledningen mellan Johannishusåsen och Lyckeby skulle dras fram just här. Arbetsområdet för vattenledningen var i kraftledningsgatan 15 meter brett, vår undersökningsyta.

Under grästorven i sluttningen fanns ett sammanhängande förhistoriskt kulturlager med fortsatt utbredning såväl norr som söder om vårt undersökningsområde. I undersökningsschaktet dolde kulturlagret huslämningar; stolphål, gropar och rännor, stora härdar och en märklig lerkupolugn med bikonvex form. Ugnen låg intill ett stort skålgropsblock med 10 skålgropar framknackade på stenens ovansida, Hjortsberga RAÄ136, den närmast registrerade fornlämningen och som dessutom låg inom vårt undersökningsområde. Ett mindre, tidigare ej känt, skålgropsblock i boplatsens östra del, fick genom den arkeologiska undersökningen ett eget nummer i fornminnesregistret, Hjortsberga RAÄ 289. Ett röjningsröse på sluttningskrönet (ev. gravläge) rensades också fram.

Vid grävningens slut kunde vi summera ett stort antal fynd från  kulturlagret och från anläggningarna. Däribland en ansenlig mängd  keramik; skärvor från stora grova förrådskärl och från små skålar av tunt gods och med fin mynningskant. Datering sen yngre bronsålder-tidig äldre järnålder. Ur den på ytan lilla, men rejält djupa schaktugnen i sluttningens övre del kunde kollegan Arwo hiva upp bräddfyllda hinkar med järnslagg, spår från tidig järnframställning, kanske en av de första försöken med den nya tekniken i Johannishusåsens dalgång.

När vi återvände till platsen den gråmulna oktoberdagen hade vi med oss länsstyrelsen och detta var den syn som mötte oss. Skadorna är nu polisanmälda.

 Arbetsområdet för vattenledningen var 15 meter. Här har marken med kulturlager utanför den fastlagda avgränsningen helt körts upp. Längst ner till vänster i bild påträffades vid slutundersökningen ett  nästan helt keramikkärl vid kanten av en mindre sänka, under förhistorisk tid troligen en liten våtmark.  


Maskinen har kört ner avspärrningen och skrapat i det nyregistrerade skålgropsblocket. En grov kätting hade dumpats på  blockets plana ovansida och skadat skålgropen där. 

Innan vi lämnade platsen i maj hade vi försiktigt lyft blocket åt sidan för provisorisk förvaring intill vattenledningsschaktet. När arbetet med vattenledningen är färdigt ska blocket läggas tillbaks på den plats där vi hittade det. De båda skålgropsblocken och röjningsröset avspärrades noggrant med väl nedbankade stagkäppar och fornlämningsband. Det hela fotodokumenterades och avslutningsvis gavs upprepad information till entreprenören om lämningarna.

 Sönderkörda kulturlager. Vid vårt besök hittade vi keramik och flinta i de djupa hjulspåren. De anläggningar som funnits här är

sannolikt till stor del förstörda.

Merparten av våra avspärrningar saknades vid vårt besök i oktober . Här har man kört alldeles intill det tidigare inhägnade röjningsröset.

 Schaktet med vattenledningen nedlagd. I bildens övre vänstra hörn ses kanten på röset i krönläge och ytterligare längre bort RAÄ 136 blocket med 10 skålgropar.  Foto mot väster.

RAÄ 136, blocket med 10 skålgropar. Bakom ses jordmassor som tryckts upp mot blocket när man kört intill det.  

Titti Fendin, arkeolog 

Marinarkeologisk utställning i Ronneby

 

 

Det bör erkännas att vi arkeologer ibland närmast slentrianmässigt slänger oss med uttryck som ”unikt” och ”sensationellt”, åtminstone om det vi själva hittat eller något vi för stunden vill skapa uppmärksamhet kring. Det vrak dykarklubben Doppingarna upptäckte i inloppet till Ronnebyfjärden vid 70-talets början stämmer dock verkligen in på båda beskrivningarna… Vid millennieskiftet visade en medlem i klubben ett fotografi av ett träföremål från vraket för Lars Einarsson vid Kalmar Läns Museum. Einarsson kunde ganska snabbt konstatera att objektet på bilden sannolikt var en lavett till en bakladdad kanon från medeltidens slutskede. För att göra en lång historia kort kan nämnas att återkommande undersökningar av vraket sedan dess utförts av Kalmar Läns Museum under ledning av Lars Einarsson. Dokumentationen har gett en god överblick över vrakområdet och föremål av olika slag har tillvaratagits och konserverats. Den dendrokronologiska slutsatsen efter analys av virke från vraket gör gällande att materialet kommer från träd sannolikt avverkade i nordöstra Frankrike vintern 1482-1483. Även det förlista skeppets konstruktion och dess tidstypiska bestyckning säger forskningen att det här rör sig om ett fartyg från 1400-talets slut. Ett flertal senmedeltida krönikor namnger ett kungligt danskt fartyg vid namn Griffen eller Gripshunden, vilket på väg mot Kalmar skall ha råkat ut för eldsvåda och gått under vid Ekösund nära Ronneby. Trots att grävningarna bara gläntat på dörren till detta slutna fynd från den sena medeltiden är det uppenbart att vraket hyser en mycket stor vetenskaplig potential. Här ges chansen att blicka in i ett stycke medeltid på ett sätt som vi aldrig vågat tro kunde vara möjligt. Givet att det är kung Hans huvudskepp som 1495 var på väg till förhandlingar i Kalmar får vi på köpet även en daterad ögonblicksbild av ett turbulent skede av unionstiden…

Nio lavetter till bakladdade kanoner tillvaratagna vid Ekövraket.

 

 

Lars Einarsson har tillsammans med Blekinge museum och Kulturcentrum i Ronneby nu sammanställt en utställning som ger inblickar i det hittillsvarande arbetet med vraket. Merparten av de bärgade fynden kommer således att visas upp på Kulturcentrum med början söndag den 28/10 och fram i mars 2013. Tanken är sedan att utställningen i lite annan omfattning kommer att finnas på Blekinge museum under sommaren 2013. Formen för ett eventuellt framtida projekt kring vraket är i nuläget oklar, men någon slags fortsättning är det idag flera som hoppas på…

Mikael Henriksson

http://80.78.212.10/mapp2/pdf/gribshunden%20.pdf

 

Urval av de mindre fynden från Ekövraket. Notera den snidade miniatyrlavetten till höger.

Ekövrakets gångspel.

 

 

Kyrkogårdsundersökning vid Hjortsberga
Under tre veckor i augusti-september har vi arkeologer på Blekinge museum genomfört två spännande förundersökningar vid Hjortsberga medeltida kyrka. En av undersökningarna var förlagd till åkermarken öster om kyrkan, en liten men innehållsrik boplatsundersökning som ni kommer att få läsa om i en kommande blogg. Den andra undersökningen, och föremålet för dagens blogg, är den undersökning som gjordes inne på kyrkogården.

Hjortsberga kyrka är, vad som sägs, Blekinges äldsta kyrka och Johannishusåsens dalgång, där kyrkan ligger, är dessutom en synnerligen fornlämningstät bygd. Hjortsberga var landsting i Blekinge under medeltid, en viktig knutpunkt invid den gamla färdvägen. Vägen passerar norrut mellan kyrkogården och åsen med det stora Hjortsbergagravfältet från yngre järnålder med många stensättningar och resta stenar

Schaktning utanför koret vid långhuset östra vägg.

Inne på kyrkogården skulle långa schakt för VA-ledning och elkabel dras och ett 1,5 meter djupt schakt dessutom tas upp för en septiktank alldeles innanför västra entréöppningen i kyrkogårdsmuren. Det var första gången som kyrkogården undersöktes arkeologiskt och det fanns en spänd förväntan bland oss arkeologer vad som skulle komma. Skulle vi få en glimt av kyrkans allra äldsta historia eller kanske ännu äldre, förhistoriska lämningar? När vi lyfte på jordmassorna för det djupa septiktankschaktet dröjde det inte länge förrän vi hörde det skrapande ljud som uppstår då grävmaskinens skopa stöter på sten. Vi fick ta över med norgehacka och skärslev för att kunna frilägga stenarna helt från jord och rötter. Väl klara kunde vi konstatera att det rör sig om någon form av murfundament, kanske rester av en äldre kyrkogårdsmur. Ett stort stenblock, som placerats uppe på fundamentet, hade form och storlek som de stenar man kan se på det stora järnåldersgravfältet. Kanske har man använt sig av sten från gravfältet när muren skulle byggas? Mot den sandiga schaktbotten framträdde också sotiga stolphålsfärgningar med antydd förhistorisk karaktär.

Stenblocket på kallmur, som låg under jordmassorna innanför västra kyrkogårdsentrén.

Några schaktlängder österut, direkt utanför koret, stötte vi på ytterligare ett gravstensliknande block. Ungefär en halv meter under markytan och i horisontellt läge låg det stora långsmala stenblocket, här omgivet av en grov packning av mindre stenar. En hel del ben från äldre (kristna) skelettgravar låg i de omrörda jordmassorna i anslutning till blocket. Benen plockades upp eftersom elkabeln skulle läggas ner precis här, men de hamnade vid grävningens slut åter i vigd jord inom en annan del av kyrkogården.

Arkeolog Arwo Pajusi rensar i schaktet utanför koret.

Det långsmala stenblocket utanför koret.

Vår fältundersökning började lida mot sitt slut. Många intresserade kyrkogårdsbesökare hade passerat våra schakt liksom några journalister på jakt efter artikelstoff.  Schakten var nu inmätta och dokumenterade med ritningar och foto. Kallmur, stenpackningar och stenblock hade noggrant packats in i skyddande täckväv i schakten för att kunna bevaras för framtiden under jordmassorna. Vi kunde lämna över till entreprenadfirman att göra sitt jobb med kablar och ledningar. För oss väntar inomhusarbetet med undersökningsrapporten. Intresserade kan hålla utkik på museets hemsida där den under hösten kommer att dyka upp för läsning i PDF-format.

Titti Fendin, arkeolog

Domarringar och skogsbruk...

I dagarna avslutar museet en mindre förundersökning av en domarring vid den s.k Vambåsamon ca 8,5 km NV om Karlskrona. Lämningen skadades allvarligt av skogsbruket år  2007. Fastighetsägarens underentreprenör plöjde då rakt igenom stenkretsen, vilket resulterade i att ett par klumpstenar flyttades ur läge, ytterligare några skadades och marken i övrigt blev kraftigt påverkad.

 



Åverkan på domarring. Fotograferat i april 2007.



Domarringen är egentligen två stycken om vardera 7 klumpstenar, men de delar på en sten.  RAÄ  58:1-2 i Förkärla socken har varit registrerad ända sedan 1930-talets slut. Lämningen ligger på en liten platå i en tallskog, som ett slags yttersta utpost till en forntida bygd. Ett par hundra meter i SV riktning vidtar gravmiljöer, sannolikt härrörande från mellersta och äldre järnålder.

RAÄ Förkärla 58:1-2 i framrensat skick. Fotografi mot V.

 

Museets uppdrag har varit att genom en förundersökning göra en skadebedömning och en allmän dokumentation av lämningen, för att därefter återställa den till det skick den var i innan skogsplöjningen utfördes. Arbetet med förundersökningen har utförts av Titti Fendin, Arwo Pajusi och Lars Sternefält. Efter att de dokumenterat skadorna genom fotografering och inmätning, torvade de av hela fornlämningen med utgångspunkt i ett rutnät om 100 enmetersrutor. Efter detta har ytterligare dokumentation gjorts, och på vissa punkter har man slutligen delundersökt vissa sotlager och möjliga anläggningsspår.

 

Klumpsten vinschas tillbaka till dess sannolikt ursprungliga placering.

 

Inga fynd har hittills påträffats i samband med förundersökningen. Jord- och träkolsprover har dock samlats in för vidare bedömning av naturmiljön och datering av själva lämningen. I ett sista skede återställer man nu domarringarna, och sedan avrapporteras arbetet under senhösten/vintern. Av länets alla grovt räknat 50-tal domarringar återfinns en stor majoritet i bygden mellan Ronneby och Karlskrona. Förhoppningsvis kan undersökningen av de två stenkretsarna vid Vambåsamon kasta lite ljus på lämningstypens inordning i den här typen av fornlämningsmiljö i Blekinge.

 

Mikael Henriksson