 |
Täktgrop på Lyckebacken. 2003 |
Kulturmiljövårdens konkreta åtgärder ute i landskapet kan,
som bekant, ta sig en mängd olika uttryck. Röjning, återställning och
konservering av lämningar och miljöer utförs ganska ofta. Mer sällan handlar
vårdinsatser däremot om att man fysiskt rekonstruerar sammanhang, som det idag
knappt återstår några som helst spår av. Sedan 2003 har Blekinge museum dock
till och från, på uppdrag av länsstyrelsen, arbetat med just ett sådant projekt
ute på ön Inlängan i Östra skärgården. En rad delinsatser har utförts med syfte
att bättre förstå och även lyfta fram miljön kring ett idag försvunnet, senneolitiskt
hällkistegravfält. Den aktuella miljön kallad Lyckebacken ligger på öns högsta
punkt. Här täktades sand redan tidigt, men det är framför allt i samband med
ett hamnbygge vid 1950-talets mitt, som gravmiljön fick sin dödsdom. År 1963
undersökte Lundaseminariet kvarvarande spår av hällkistor. Det konstaterades då
att minst sex, NV-SO orienterade hällkistor legat samlade i grupp på
Lyckebacken. Kistorna mätte ca 2,5 x 0,5-1,0 m, och de nedgrävda sido- och
gavelhällarna var ursprungligen sannolikt täckta av takhällar. Det mesta talade
samtidigt för att gravarna endast delvis varit synliga ovan mark. Efter
undersökningen skedde sandtäkt även fortsatt för husbehov, och miljön lämnades
lite att självdö.
 |
Tecken på täkt. 2003 |
Skärgårdens tidigare hävdade miljöer har under årtionden lidit
av omfattande igenväxning. För att kunna se och förstå landskapets utveckling,
har betydelsen av röjningar efter hand blivit allt större. Kring millennieskiftet
bedömde länsstyrelsen att det fanns ett pedagogiskt värde i att genomföra
riktade insatser på Inlängan. Ett flertal strandlinjer i form av
klapperstensfält skulle synliggöras, och även Lyckebacken bedömdes kunna återfå
delar av sin forna glans.
 |
Röjning. 2005 |
Under 2003 och 2004 klarlades det antikvariska läget på
platsen. Genom uppmätningar och sonderande grävinsatser lokaliserades var
hällkistorna tidigare legat. Inga ytterligare, tidigare okända gravar kunde
dock konstateras i terrängen. Mot bakgrund av detta nya utgångsläge, planerades
så för olika åtgärder på platsen. Åren 2005 och 2006 genomfördes avverkningar.
Dessa följdes av stegvisa återfyllningar av täktgropar, vilka slutfördes så
sent som 2011. Med 2014 år insats, har den sista, mer pedagogiska fasen nu
inletts.
 |
Eldning. 2005 |
 |
Transport av sand till Inlängan. 2005 |
 |
Kompletterande återfyllning. 2011 |
 |
En återställd topografi. 2011 |
Rekonstruktioner av hällkistor har gjorts under december
2014, och tanken är att dessa skall spegla hur gravarna på platsen en gång sett
ut. Det handlar om att ge betraktaren en känsla för gravmiljön och dess
betydelse för det neolitiska samhället. Tillika handlar det om att förankra en
respekt gentemot kulturmiljön hos såväl lokalboende som besökare utifrån. I
grund och botten handlar det alltså om att göra förhistoria begriplig för
nutida människor.
.jpg) |
Rekonstruktionsarbete. 2014 |
.jpg) |
En miljö att förvalta. 2014 |
Arbetet har genom åren inneburit såväl en logistisk som en
pedagogisk utmaning. Kortsiktigt får vi utvärdera hur miljön återhämtar sig från
alla fysiska åtgärder, men samtidigt även hämta in effekten av skyltningar, guidningar
och rekonstruktioner. Kanske kräver Lyckebacken ytterligare insatser i
framtiden. Återstår alltså ännu att se hur framgångsrik kulturmiljövården till
slut blir på ön Inlängan i Östra skärgården.
Mikael Henriksson